Nu har vintern även kommit till oss i Skåne. Det är massor av snö och det tycks aldrig sluta att trilla ner nya flingor.  Både jag och Ofelia älskar att vara ute i snön. Springa och hoppa i den, försöka fånga de största flingora i munnen, köra ner huvudet i snön och leka plog, rulla sig i snön, ja det finns hur mycket som helst att göra  .

Matte gillar också snö så hon tyckte vi skulle ge oss ut på en lång runda. Vi traskade iväg och kom fram till ett stort fält, där släppte hon oss lösa. Åååh vad härligt att få sträcka ut! Vi sprang som galningar. Matte gick vidare och Ofelia höll koll på henne och följde efter men jag var inte färdig med mitt spring. Jag sprang längre och längre bort, Matte och Ofelia blev nästan som små prickar.

Matte visslade på mig, då stannade jag upp och tittade åt hennes håll. Min söta Matte stod där och vinkade till mig, visst är hon för go min Matte. Sen satte jag fart igen, massor av spring fanns kvar. Då ropade Matte, tänk att hon stod där och hejade på mig. Hon är verkligen uppmuntrande! Jag längde ytterliggare på stegen och nu hade jag kommit en bra bit bort ifrån Matte, jag var nästan på andra sidan fältet vid vägen. Matte ropade och visslade, hoppade och hejade på... men nu började jag bli trött. Sakta började jag cirkla mig mot Matte. Det dök upp två människor på skidor ungefär samtidigt som jag kom fram till Matte, de kommenterade att det var härligt att se hur hundarna njöt i snön. Tänk att de kunde se att jag nu fått så stort sjävförtroende att jag vågar ge mig ut lite på egenhand.   Sen gick vi hem, Ofelia fick gå lös hela vägen men jag fick gå fint brevid Matte.

Långdistansaren Alpina